UNIKABOXEN undersöker Balles mästerverk Altunastenen

Runstenar och Kyrkor

I min iver att dokumentera spännande kyrkor och medeltida konstskatter har jag i Mälardalens kulturmylla kommit i kontakt med sambandet; runstenar och kyrkor. Detta i så hög grad att jag drevs till att publicera en sida med tre av dem i mitt tycke mest intressanta stenarna och dess upphovsmän. Antalet registrerade runstenar i Sverige är enligt Riksantikvarieämbetet 2 881 stycken och de medeltida kyrkorna i vårt avlånga land uppgår till omkring 2 500. De flesta av dem från tidig medeltid har en koppling till runstenen som uttrycksmedel. Runstenar från 1000-talet och framåt blir därför en naturlig del i mitt dokumenterande av kyrkor.

Runstenen i Sala sockenkyrka

Visäte och Halvdan läto hugga stenen efter Holme, sin fader, och efter Holmfast, sin broder.
Livsten ristade dessa runor

Efter småprat och kaffe i Kristine Kyrka inne i själva Sala fick jag en vägbeskrivning till Sockenkyrkan. Kyrkan med den märkliga och konstnärligt ristade runstenen i sitt fasadliv låg ett stycke från det nuvarande samhället. Sala Sockenkyrka eller landförsamlingskyrkan uppfördes omkring år 1300 och runstenen kom till närmare 300 år tidigare. Stenen tillskrivs runristaren Livsten, som var en Uppländsk runristare, verksam mellan åren 1030–1050 i västra och sydvästra Uppland, samt i Salatrakten. 18 stenar kan kopplas Livsten. Av dessa är endast fyra signerade, men eftersom ristningarna är så pass egenartade och kännetecknande vågar Riksantikvarieämbetet tillskriva samtliga denna förnämlige mästare. Kännetecknande för stenarna är det stora fyrfotadjur med utdragna lemmar, som så fint är porträtterad på Salastenen tillsammans med den snirkliga ornamentiken. Christer Hamp, fotograf med mera, har skapat en överskådlig lista över runristare och deras verk som du hittar här.

Jenny Berggren på P4 Västmanland 11 juni 2015;

Plocka ut runstenen ur kyrkväggen på Sala sockenkyrka och ge den det ljus och uppmärksamhet den förtjänar. Det menar två Salakillar i ett nytt medborgarförslag.

– Det är en av kanske världens vackraste runstenar som är ganska bra bevarad. Det borde man utnyttja och låta den stå som det var menat att den skulle göra, säger Micke Johansson. Runstenen från 1000-talet efter Kristus ligger på sidan, inmurad i den södra väggen på Sockenkyrkan i Sala. Den är nästan fyra meter lång, som bredast ungefär en och en halv meter och uppskattas kunna väga uppåt tio ton, berättar Johan Pettersson.
– Arkeologer och andra experter som vi har kontakt med de säger att ett första steg till att få ut den det är ju att göra som en titthålsoperation kan man säga, så man ser baksidan.
– Där kan det finnas mer runor och även originalfärg. Och skulle det visa sig att det var så som man kan misstänka då blir det helt klart ännu mer intressant, säger Johan Pettersson.

Den 15 juni ska medborgarförslaget tas upp i kommunfullmäktige i Sala.

Vid mitt besök i Sala Sockenkyrka fick jag ett givande samtal med kyrkvaktmästaren Kerstin Deimert. Hon rekommenderade ett besök i sportfiskebutiken på gågatan inne i Sala. Han som har butiken är väldigt engagerad i kyrkans runsten, berättade hon. Något möte med butiksägaren och ordföranden i Sala-Heby Vikingavänner blev det tyvärr inte, men på skyltfönstret till butiken fanns en uppmaning uppklistrad;

Stöd det historiska projektet Salas "nya" runsten

På slutet av tusentalet restes en av vårt lands vackraste runstenar i området vid Sagån strax norr om dagens Sala. Ett par århundraden senare uppförde man här den vackra sockenkyrkan. Den fyra meter stora runstenen vältes på ända och murades in i grunden. Runstenen är en tidig kristen symbol och därför fick den ligga intakt om än med ena runbladet skavandes i jorden. Många av dessa runstenar har tagits ur och rests igen. Men denna är för skör och ett försök skulle möjligen kunna skada både kyrka och runsten. Därför har Sala-Heby vigingavänner som har rest en kopia tidigare med lyckat resultat beslutat att samla in medel för att låta knacka en ny version av runmästare Livstens finaste sten. Dessutom kommer även denna kopia att vara mer likt originalet när den först restes för snart tusen år sedan då den kommer bli uppmålad efter sedens och konstens alla regler. Sala kommun har liksom Heby kommun gjort, upplåtit en bit centralt belägen parkmark till nya runstenen. Bygger dessutom kommunen upp ett historiskt center med skyltar och kartor kan alla nyfikna själva bege sig ut och leta efter järnåldersminnen som runstenar och som platsen där båtgravar hittades men som senare nästan glömdes bort.

Stöd projektet du med! Privatpersoner och företag som ger 5000kr eller mer får som tack sitt namn eller logga på en skylt invid stenen. Stenen kostar med frakt och allt ca 120000 kr.
Gåvan sätts in på vårt BG 336-3751, Sala Sparbank.

Tack för ditt bidrag!
Mats Köbin, Ordf. Sala-Heby vikingavänner.
Vi finns på facebook!

Merparten av de runristarnamn vi känner till hör hemma i Mälardalslandskapen. Dels beror detta på områdets höga antal runinskrifter och dels beror det på en hög andel signerade sådana. 2 881 runstenar eller Vikingatida gravstensmonument i Sverige är kända och dokumenterade. Av dessa är 1 334 placerade i Uppland och nära 25 procent av dessa är signerade. Motsvarande siffra för till exempel Småland och Västergötland är 2-3 procent.

Huggspårsanalyser har visat, att välkända ristare, som Livsten, Balle, Vred, Frösten, Öpir och Fot, inte var en enda person utan omfattade en hel grupp med ristare som arbetade tillsammans i varierande konstellationer. Inskriptionen på Altunastenen bekräftar detta; ...Och Balle och Frösten, Livstens följeslagare ristade. Balle var mycket produktiv under sitt liv och Riksantikvarieämbetet har registrerat 23 signerade stenar och 56 som tillskrivs honom genom typologi, men mest produktiv var ändå Öpir, som efterlämnat över åttio verk varav de flesta är signerade. Självklart är det så att typologin blir enklare om det finns ett stort antal signerade stenar att jämföra med. Den äldre skolans typologi byggde på att fem egenskaper studerades och jämfördes; ornamentik, huggningsteknik, runoformer, skrivning - ortografi och textens formulering. Nyare forskning tillägger ytterligare variabler som valet av material och petrografi - stenens härkomst, ristningsytans storlek, runornas storlek och ristningens längd. Ornamentiken har ersatts med design och mönsteruppläggning. Runoformer och Ortografi har också till viss del minskat i betydelse inom nuvarande runstenstypologi.

Öpir, eller Ofeig som troligen var hans riktiga namn, var verksam som runristare under 1000-talets senare hälft. Den mest aktiva perioden när det gäller stenresning i Mellansverige. De flesta av hans ristningar finns i östra och södra Uppland men några förekommer även i Östergötland och Södermanland. Hans texter är i regel kortfattade medan större möda lagts på ornamentiken, vars kompositioner visar på en mycket säker och elegant linjeföring. Motiven består i regel av ett rundjur i två eller tre rundlagda slingor som är omslingrade av mindre ormar. Ibland är rundjuret lagd i en åtta eller i tre rundlar som bildar en konisk form. Hans kristna kors är för det mesta enkla kryckkors eller likarmade grekiska kors. Hans namn betyder ordagrant roparen och kommer av verbet öpa, skrika. Det skulle även kunna vara ett öknamn, alltså gaphalsen. En tolkning, av runologen Marit Åhlén, är att det snarare handlar om ett hedrande smeknamn; att roparen beskrev honom som kungöraren eller härolden och den som förmedlar ett budskap. Man kan jämföra med det i England förekommande namnet Cryer, som går tillbaka på yrket cryer, det vill säga utropare eller kungörare. Öpirs dopnamn var dock Ofeig, vilket också står ristat på Marmastenen i Funbo socken. Johan Peringskiöld hävdade på 1600-talet att Öpir skulle ha bott i Uppsala-Näs socken. Enligt Marit Åhlén är Öpir i själva verket flera olika runristare, en teori som senare flera runforskare anslutit sig till. Faktum är dock att Öpirs rika produktion varit föremål för olika specialstudier och skapat underlag för runologernas olika teorier. Det har bland annat föreslagits att de stenar som bär hans namn i själva verket är produkter av en kringresande verkstad, ett företag med flera anställda ristare och att mästaren själv bara signerat stenarna och endast i undantagsfall knackat med huggjärn och mejsel. Ett ganska typisk skapelse av Öpir är Vaksalastenen.

Altunastenen vid Altuna kyrka

Vifast, Folkad, Gudvar lät resa stenen efter sin far Holmfast och sin bror Arnfast.
De båda, far och son, blev innebrända.
Och Balle och Frösten, Livstens följeslagare ristade.

På kyrkogården vid Altuna kyrka i Uppland står en närmast rektangulär runsten, drygt två meter hög. Inskriften berättar om den sorgliga och föga heroiska död som de två Upplänningarna Holmfast och Arnfast gick till mötes. De tre efterlevande bröderna anlitade den produktive Balle känd för sina vackra och välhuggna ristningar i Mälardalen under andra halvan av 1000-talet, att rista en sten efter de båda omkomna. Kopplingen till Livsten blev genom runraden på Altunastenen för all framtid bekräftad. Kanske var det han som en gång lärde upp Balle i yrket. Den tredje runristaren som omnäns är Frösten, som efter Altunastenen bara kunnat tillskrivas ytterligare en runristning. Bröderna som beställde stenen tycks ha varit väl knutna till asatron, eftersom de bad mästarna att rista bilder ur den gamla religionens myter i en tid då Kristendomen vann mark och började dominera Skandinaviskt kulturliv. De flesta av 1000-talets runstenar har en tydlig koppling till Kristendomen både i text och bild. Detta gäller även de flesta av de stenar som Balle signerat eller tillskrivits genom typologi.

De beskrivande bilderna finns på stenens ena smalsida återger bland annat en episod ur berättelsen Tors fiske, som berättas om i Snorres Edda.

En dag hade Tor begett sig till jättarnas land Jotunheim. Med sig hade han Tyr och syftet med resan var att besöka Tyrs styvfar Hymer. Hymer hade en stor kittel, Sjökokaren, som var hela en mil djup. Den ville asarna låna till Ägirs ölgillen. Tyrs mor, en ljus och gyllene kvinna, tog emot dem och bad dem att gömma sig bakom de andra kittlarna tills Hymer kom hem. När Hymer senare på dagen kom hem från sin sjöfärd med istapparna glittrande i skägget, märke han genast att något inte var som det skulle. Hans eldblick krossade alla kärlen förutom Sjökokaren och asarna tittade fram. Hymer blängde på dem, men bjöd dem sedan på kvällsmat. Tor åt ensam två oxar. Nästa dag ville den snåle jätten att Tor skulle följa med honom och fiska, bete fick han skaffa själv. Tor gick då ut i Hymers beteshage och vred nacken av den kraftiga tjuren Himinrjod.

De rodde ut på sjön i en liten eka. Efter ett tag tyckte jätten att de kommit tillräckligt långt ut, men Tor rodde vidare. När han äntligen lade upp årorna hade Hymer från förstäven redan hunnit fånga in flera valar. Tor kastade ut från aktern och efter ett tag kände han hur det nappade. Tor började hala upp fisken, men det var ingen fisk, utan självaste Midgårdsormen. Tor drog upp Mjölner och skulle precis kasta då Hymer skräckslaget skar av fiskelinan med sin kniv. Midgårdsormen försvann ner i vattnet. Tor blev arg och smällde till Hymer så han föll ur båten och blev tvungen att simma hem. Tor hade trampat igenom båten när han tog spjärn för att få upp Midgårdsormen så väl hemkommen blev han tvungen att lyfta upp båten för att tömma den på vatten. Sedan bar han hem båten till Hymer. Jätten sade då att åtminstone ingen kunde kalla sig stark som inte kunde krossa hans glaskalk. Tor försökte genast, men han lyckades inte förän han på Tyrs mors inrådan kastade glaskalken mot Hymers järnhårda panna. Glaskalken splittrades och asarna begav sig hemåt. Sjökokaren bar Tor över sig så att handtaget slog mot hälarna för varje steg han tog. När de gått en bit sade Tyr att Hymer och en masssa andra jättar kom rännades efter dem. Tor tog då av sig kitteln och dräpte dem alla. Sedan fortsatte de hem till Ägir för att låna honom den stora kitteln Sjökokaren.

Altunastenens iscensättning av den dramatiska historien höll dock på att gå förlorad för eftervärlden. På samma sätt som Livstens Salasten murades även denna in i den gamla kyrkan och inte mycket av ristningen syntes. När den medeltida kyrkan revs i mitten av 1800-talet togs runstenen ut och placerades som sockelsten i ett av gravkoren i den nya kyrkan. Först 1918 uppmärksammade professor Otto von Friesen stenen, som togs loss och restes på kyrkogården. Då fick såväl församlingen som fornforskarna klart för sig vilken unik sten det handlade om, och vilka mästare som hade ristat den.

Stenar med kristet budskap ristade av Balle

Nedan tre stenar från Selaön i Strängnäs kommun. Oavsett om stenen hade Kristet eller hedniskt budskap kunde den bli inmurad i en av de tidiga medeltida kyrkorna. Vad var syftet med detta? Håkan Wall har till Enköpings kommun sammanställt två skrifter som beskriver och förklarar sambandet mellan nya och gamla seder i en tid då Konungariket Sverige formades. Från Abjörn till Örjar beskriver ritualer och statistik kring namn och namngivning medan Runstenar och kyrkor generellt försöker förklara varför dessa minnesstenar har en koppling till kyrkan, med beskrivningar från Enabygden, nuvarande Enköpings kommun.

Sö 212 Överselö socken

Sven lät resa denna sten
efter Faste sin broder.
Gud hjälpe hans själ
bättre än han kunde förtjäna.

Sö 210 Överselö socken

Var-Åse (?) lät resa denna sten efter Holmger sin broder.
Gud hjälpe hans själ bättre än han förtjänade. Balle ristade dessa runor.

Sö 207 Överselö socken

Placerad: Överselö kyrka

Gudr- .... sin fader. Han for manligen till England. Gud hjälpe hans själ.

Från Håkan Walls sammanställning, Runstenar och Kyrkor:

Sambandet mellan runstensfynd och kyrkobyggnader har studerats av flera runforskare. I sin avhandling ”Runstenar och kyrkor” menade Lars Wilson att våra första kyrkor från början byggdes som träkyrkor på eller nära tingsplatser, som också var gamla kult- och samlingsplatser. Här restes dessutom en del runstenar. Träkyrkorna ersattes så småningom av medeltida stenkyrkor. Det var då naturligt att de byggdes nära eller på den plats där den tidigare träkyrkan stått. När stenkyrkorna byggdes betraktades flata runstenar som ett idealiskt byggnadsmaterial. Enligt Wilson har runstenar som hamnat i kyrkornas murverk inte transporterats särskilt långt, men det betyder inte att landsbygden närmast kyrkorna systematiskt rensades på runstenar. För att få använda en runsten i kyrkobygget måste man förmodligen ha den berörda släktens tillstånd...

...Konflikt eller samförstånd? Man kan tycka att det var konstigt att den tidens människor "förstörde" sina förfäders runstensmonument genom att flytta dem och låta mura in dem i kyrkor, men det var nog snarare så att det var hedersamt att få in runstenen i kyrkobygget. I den arkeologiska undersökningen ”På väg in till staden - Lämningar från medeltid och nyare tid i kvarteret Örtedalen i Uppsala” för Ronny Carlsson och Linda Qviström ett intressant resonemang utifrån två olika modeller: konflikt- och samförstånds-modellen. Konfliktmodellen betonar kyrkans vilja att bryta med det gamla ”hedniska” samhället medan samförståndsmodellen bygger på tanken att släkten genom att bidra med ”sin” runsten visade sitt stöd för kyrkobygget. Att få runstenen inmurad i kyrkväggen var förmodligen en ärebevisning, stenen blev en del av Guds hus. Oftast var den ju dessutom fullt synlig för besökarna, eftersom ristningsytan vändes utåt.

Kring Badelundaåsen möttes forntidens handelsvägar och vattenleder och under århundradenas lopp
blev området ett kulturellt centrum för hela västra Mälardalen.

Det var här man samlades till ting, ända in på medeltiden. Det var här man offrade till sina gudar och senare bad till den nye Kristna guden. Det var här man begravde sina döda, stort och mäktigt i gravhögar och stenskepp eller enkelt och oansenligt utefter åsslänten, alltefter makt och ställning.

Storhetstiden varar under hela järnåldern, från ca 500 f Kr och fram till ca 1050 e Kr. Idag är området därför ett av Sveriges rikaste och största fornlämningsområden. Anundshög är namnet på den 9 meter höga och 64 meter breda gravhög, som uppfördes någon gång på 500-700-talen, men som på medeltiden fick ge namn åt hela detta maktcentrum. Högen är byggd på ett bottenlager av lera. På lerlagret har den döde bränts. Resterna har sedan täckts med ett röse av stenar, som täcktes med grästorvor och jord. Många människor deltog i arbetet med att bygga Sveriges största gravhög. Fornlämningarna kring Anundshög visar tydligt att området var kärnan i ett maktcentrum under järnåldern. Vi kommer kanske aldrig att få veta hur stor makt som var samlad här, men en kunglig makt var det. I början av medeltiden verkar det som om någon avsiktligt försökt utplåna detta maktcentrum. Skeppssättningarna förstördes, runstenen vräktes omkull och det kungliga godset, som måste ha funnits på platsen, styckades upp. I våra dagar finns inte ens namnet på det kungliga godset bevarat, utan namnet ersattes under medeltiden av namnet på högen - Anundshög.

Den märkliga stenen ristad av Vred

Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.

Folkvid beställde den märkliga runstenen av runristaren Vred, för att för all framtid berätta om sina söner, sin väg och sig själv. Eftersom gravhögen sannolikt är betydligt äldre än runstenen och kan ha uppförts så tidigt som på 500-talet har den Anund som omnämns i runraden säkert inget samband med den person som hedrades med den mäktiga gravkullen. Namnet Anund var mycket vanligt under 900-talet och även under 1000-talet då stenen restes. Kopplingen till gravhögen, dess namn och senare namnet för hela denna viktiga plats, kan mycket väl vara en medeltida konstruktion baserad på runradens Anund. Vred var en runkunnig ristare. Runtecknen har han knackat kring en bild som saknar motstycke bland Svenska runstenar. Runstenar från den här tiden på 1000-talet och omkring Mälardalen har oftast någon form av Kristna tecken eller uttryck, men i likhet med Balles Altunastenen saknas de här. Istället är runraderna ristade kring en märklig bild som skapat huvudbry hos forskarna. Kanske är det en kvinnofigur och en mansfigur som är inflätade i varandra. De vikingatida människorna förstod säkert vad Vred och beställaren Folkvid ville förmedla med bilden.

Det som står tämligen klart är att stenen, precis såsom runraden antyder, är en del i ett slags monument utmed den för tiden viktiga Eriksgatan. Att det var Folkvid, en storman i Badelunda i början av 1000-talet, som bekostade detta och markerade den viktiga vägen förbi Anundshög med en rad resta stenar råder det heller inget tvivel om, menar forskarna. Stenraden längs Eriksgatan syns avbildad nedan till höger. Ytterligare dunkel och mystik kring monumentet är att runristaren endast kan tillskrivas denna sten. Ingen före ingen efter.

På 1400-talet byggdes en Tingsstuga på platsen och först i slutet av 1500-talet flyttades tinget 1 kilometer bort till Badelunda kyrka. Kultplatsen förlorade sin forna status på grund av den nya tidens anda, som skapades genom Gustav Vasa, den Nationella kyrkan och den nya successionsordningen, men idag är platsen åter högaktuell, som internationell turistattraktion med kaffestuga och besökscentra.

Stay tuned and keep that crazy feeling!